”No, not here. Not here (knackar på disken). Over there (Pekar). Go to building over there. See? That building. Not here. I can’t help you. Go to that house. House. Over there (Pekar med båda händerna). Go there. Not here. No help here. Go there. Go that house. There is a house in New Orleans?”
Receptionsbur eller inte, jag somnar.
Har en sådan där vecka när man inte borde gå ut utan cykelhjälm och larmknapp. Enormt trött. Och lätt irriterad.
Igår blev jag vittne till ett slagsmål utanför ett café, initialt tre killar som skrek, knuffades och drogs. Jag, min kompis och någon till lade oss i, men ett stort antal människor skyndade bara vidare. En av killarna fick upp sin mobil och ringde, enligt honom, polisen. De bröt upp och började gå iväg, jag och min kompis gick tillbaka in på cafét men när de kommit runt hörnet kom en fjärde kille och de tryckte upp den som ringt polisen mot väggen. Jag gick ut igen och ringde 112. Tre killar som hoppar på en fjärde känns som ett bra skäl att ringa 112.
Jag blev kopplad till en småtrött polisman. Bara att polisen kunde komma fick dem att lugna ner sig och när jag sa att de börjat skingra sig ville polisen tacka och lägga på, men jag ville kolla så killen var okej. Jag räckte honom mobilen men fick strax tillbaka den: polisen uppgav att han inte kunde engelska.
”Tack för att du ringde, hejdå”, klick.
Jag stod ensam kvar med killen och lät honom prata av sig. Det var en soppa, minst sagt, och om bara en bråkdel av det han berättade är sant…
Och imorse halkade jag på en isfläck när jag skulle till jobbet och tidigare i veckan slank jag ner i diket med bilen. Ikväll ska vi dricka vatten i en bunker med hjälm på huvudet.
Den där känslan av att bli nertryckt och förminskad sitter kvar. Just nu har jag miniångest (låter inte den växa) över att jag berättat för en kollega som jag inte känner att jag fått jobbintervju. Hade svårt att sova inatt. En hjärnhalva peppar och övar på svar, en halva frågar:
Vem tror du att du e?
En halva funderar på avdrag för dubbel bosättning, den andra fnyser för jag kommer aldrig få ett ordentligt jobb.
Vem fan tror du att du e?
(Lyckligtvis har inte min hjärna armar och kan därför inte knuffa mig, så jag slapp sova på golvet. Alltid något.)
Om jag var mitt i en dröm…
… skulle jag ha fullt upp.
Om jag var en blomma…
… skulle jag vara en maskros.
om jag var ett instrument…
… skulle jag vara en trumma som ibland är lite ur takt men alltid min egen melodi
om jag var ett klädesplagg…
… skulle jag nog vara ett par jeans. Passar inte alltid, men till slut blir de en favorit. Eller bortglömda längst bak i garderoben.
om jag var en sko…
… skulle jag vara en svart modell med hög klack i konstig design.
Om jag var en dryck…
… skulle jag vara vodka, den första alkohol jag lärde mig dricka, rent, starkt, rejält.
Om jag var ett fotografi…
… skulle det vara över ett urbant, lätt slitet landskap med någon blomma i förgrunden
Om jag var en känd person…
… skulle jag vara…jag hoppas ju Angelina Jolie. Fast med rejält färre ungar. Världssamvete, snygg, (lite) konstig
Om jag var ett väder…
… skulle jag vara ett åskväder i öken.
Om jag var en doft…
… skulle jag kunna uppfattas som lite för skarp och som laktrits, hallon och choklad samtidigt.
Jag brukar inte berätta alltför mycket om mig själv, men detta kändes som en säker lista att låna från någon som lånat från någon.
MTV ska tydligen låta mobbare slåss och dessutom få chans att vinna pengar. Grattis. Verkligen. Lysande idé.
Jag tror att mobbare mår dåligt. Smart att slå på någon som mår dåligt. Jag tror att de kommer få cred av att vara med, stora och starka och vågar ställa sig i ringen. De kommer knappast att få sämre rykte av det. På vilket sätt hjälper det den mobbade? En gnällig typ som skvallrar och blir ännu mer utpekad.
Inte heller tror jag på medling, det är jag för krass för. Tyvärr är jag så cynisk att jag tror att det enda som hjälper är att omplacera den som mobbar och, om den mobbade känner sig alltför isolerad och utsatt, omplacera även denne. Ny start. För den mobbade kan få skit för att den skvallrade så att en annan fick lämna. Men jag tror inte på samtal, om de inte utförs av någon som är extremt kompetent och engagerad.
”Jaha, varför slår du på henne?”
”För att hon irriterar mig. Hon stängde inte fönstret när läraren sa åt henne”
”Vad säger du om det?”
”Läraren sa till eftersom de andra lekte med fönstren. Jag lekte inte med mitt”
”Nähä, men i fortsättningen kan du väl göra som läraren säger så blir allt bra”
Jo, men så att, vackert väder och oj, vad klockan går.
Jag skulle vilja hämnas, så klart. Om jag kunde ge folk mardrömmar. Om jag kunde få dem att känna samma smärta och ångest.
”akta dig så du inte blir lika tjock som din moster”
Helt apropå inget alls, från min mor till mig när jag var runt 12, 13.
Jag kan inte formulera mig. Det känns som tusen tankar i huvudet, fast långt bort i ett hörn där jag inte kan nå dem. Igår natt låg jag mest och gjorde konstiga ljud, för jag kan inte säga vad det är om jag inte kan få tag på minsta lilla tråd.
När jag var yngre önskade jag ibland att jag kunde snabbspola fram tills den dag då allt var ”bra”. Jobb, kärlek, stabilitet etc. Jag tror den tanken har delvis kommit tillbaka. Det känns som om jag står still och stampar. En vecka hemma i soffan hjälpte förstås inte.
Har inte träffat min ömmade moder på länge, inte ens pratat i telefon. Det känns som om jag fuskat mig ur ett tandläkarbesök, fast det är bra för mig. Kan inte minnas när jag senaste drömde om henne, ens. Min mormor ringde häromdagen, jag får dåligt samvete om än kraftigt förminskat. Jag ömsar skinn och är nästan klar.
En rejäl dos ”de ska få se” finns kvar i mig. Vill ha jobb för att visa dem. Klassisk revansch. Jag är bättre. Fick ett bättre jobb, en bättre partner, flyttade ifrån hålan, haha! Fast jag behöver ju ett jobb först. Sedan! Ska jag göra min triumfartade återkomst! Varför kan jag inte släppa det? Är det en slags nödvändig drivkraft? Är det vettigt?
Har precis läst Joyce Carol Oates ”Dödgrävarens Dotter” (läs den!) och det slog mig att jag är lik, av alla personer, dödgrävaren själv.
En variant av att hålla sig på sin kant. Jag är snäll och ofarlig. En del människor tycker det är tråkigt när de inte kan följa med i ett samtal, en del tycker det är irriterande. Smarta ungar får stryk. Jag läste boken på 3 eller 4 dagar, det får man inte. Att jag inte läser om böcker för att jag kommer ihåg för mycket, det är bara konstigt. Det är inte bra att vara för snabb, det är överambitiöst.
Min pappa har sagt åt mig att min blir misstrodd om man arbetar för snabbt, även om den man arbetar för inte kan hitta några fel. Han tycker det är lite smålustigt, samtidigt som han säger det varnande (fast det har du väl märkt själv).
