ger mig inte!

På dem igen! Mailade en vänlig liten påminnelse till soc i min tidigare hemkommun. Fick till svar att tjänstemannen jag varit i kontakt med dragit in enhetschefen vilket fick att dunka huvudet i först skrivbordet och därefter i skåpet bakom mig. Och därefter i skrivbordet igen. Sedan åt jag en kanelbulle och fick upp humöret något, vilket var tur, för strax därpå kom en kollega och stressade. I vanlig ordning. Men jag älskar mitt jobb.

Nåväl. Nu blev jag tvungen maila min gamla psykolog. Sekretessen gjorde att jag inte fått någon journalanteckning som nämner familjehemsplacering. Så jag får fråga henne. En skriftlig bekräftelse vore fint, att slå in förvaltningslagen med när jag ska dunka den i huvudet på idioterna som bemannar ******* socialtjänst.

Jag ville bara ha some f-ing closure! Så här var det, piss, men visst, så var det, gå vidare, tack, hej.

the audacity!

Fick hem mina journalanteckningar (nåja, en del, sekretess!) från BUP. Försättsbladet var ett brev från min psykolog. Hon undrar hur jag mår, vad som har hänt, hur det har gått. Hon har tänkt på mig! Hon tänker på mig då och då!

Kärring, som min kära sambo sa efter att ha läst väl valda stycken.

Det blev många tårar och snor kvällen jag fick hem skiten. Jag var ett sammanbitet, truligt och mycket isolerat barn. De citat som finns från mig känns alltför vuxna. Som nio-åring frågar jag ”hur många gånger ska jag behöva förlåta henne?”

Psykologen får ur mig mina hemligheter, noterar att jag tycker det känns skönt att kunna prata  med henne. Att jag senare ”lägger locket på” verkar oförståeligt. Och jag somatiserar mycket vid ett tillfälle.  Om psykologen tog en aktiv roll i anteckningarna genom att förmedla att jag tyckte om att prata med henne, varför tar hon då inte en aktiv roll när jag senare sluter mig p. g. a hennes svek?!

Funderar på om jag ska maila henne. Troligen inte. Vad ger det mig? Ösa ur mig all sorg, all besvikelse? Jag vill inte påbörja en diskussion, men om jag mailar vill jag givetvis ha ett svar. Jag vill inte göra henne defensiv, men det är ju omöjligt. ”Hej, du är en av de vuxna som fick mig att helt tappa förtroendet för världen och som bidrog till att jag idag aldrig kan lita på människor”.

 

duktig!

har varit enormt duktig den senaste tiden. Soc på min gamla hemkommun är åter kontaktad, denna gång någon som inte ”känner igen” mig och som därför kanske kan rota fram min fosterhemsplacering. Såvida inte kärringen har förstört pappren. Hon har ju brutit mot lagen förr.

Jag har även kontaktat ett sjukhus där jag gick på BUP och frågat hur man begär ut sina journaler.

Däremot har jag inte gått igenom lista på möjliga psykologer. Men tänkte göra det idag… I veckan blev en fotgängare svårt skadad nära vårt hem och jag var väldigt orolig innan jag fick kontakt med min sambo. Kan inte gå runt i konstant utryckningsläge. Som en brandman på konstant jour…

jagar svar

Jag har inte tagit itu med att leta psykolog, skyller på helgerna. Däremot har jag frågat soctanter på nätet om familjehemsplacering och om inte kommuner måste spara akter kring detta. Kopierar deras svar:

”Hej

Precis som du skriver så sker en gallring efter fem år. Däremot ska akter på barn som varit placerade sparas.

Om det är så att du har varit feriehemsplacerad, alltså under sommaren, så är det inte givet att akten har sparats. I dessa fall varierar det mellan kommunerna.

Har du däremot varit jourhemsplacerad eller familjehemsplacerad så ska akten finnas i kommunens arkiv dit du ska kunna gå och begära ut din akt. Av akten kan du då få information om hemmet du vistades i och genom folkbokföringen kan du sedan få reda på var familjen bor nu, vilket är offentliga uppgifter. Om du minns familjens namn så kan du söka dem genom folkbokföringen redan nu.

Vi rekommenderar dig att återigen vända dig till socialtjänsten i den kommun du bodde i som barn och be att få ut dina handlingar. Detta har du rätt till enligt förvaltningslagen.

Hoppas att du kommer i kontakt med familjen!

Vänligen”

Så nu har jag tagit nästa steg och mailat en man på min gamla hemkommun. Hoppas han är bättre än kärringjäveln jag fick tag på sist. Jag hatar henne. Jag är arg på henne. Föga konstruktivt, men får se ilskan som en drivkraft.

 

 

remiss och sen?

Jaha, nu har jag fått hem min remiss. Och ett telefonsamtal om bland annat B12 brist. Så förmodligen har den här hösten varit överjävlig eftersom det ju gör en deppig. Kaka på kaka. Lovely. Har även fått en lista på psykologer. Vet inte vad jag ska göra med den. Vet inte var jag ska börja.

Tack.

läkarbesök, check

men, men, men…

”jag kommer skicka en remiss till dig tillsammans med en lista psykologer, så får du själv boka den du vill”

Öh, tack?

Man har inte vett att reagera när man är framför läkaren.  Men jag har i vart fall bra blodtryck, bra hjärt- och lungljud och ett blåmärke i armvecket från en grumpy sköterska. Det är väldigt lätt tappa blod från mig, har aldrig fått märke innan. Kändes inget heller men ser ut som hon skrapat mig…

Blev extremt stressad i väntrummet, så när jag kom in till läkaren förstod han i alla fall direkt att jag inte mådde så bra… Satt och höll mig krampaktigt i stolen samtidigt som jag försökte andas lugnande. Resten av dagen har jag arbetat på halvfart, vilket betyder den fart som normala människor normalt håller. Jobbet är mycket roligt och jag lär mig nya grejer hela tiden, önskar bara att jag kunde njuta..

släpp!

Kan inte släppa dagens missöden. Blev fräst på, men vad värre är så klagade jag till en överordnad, som jag har förtroende för, men den här gången… Ångest,

Blev både omyndigförklarad och bortviftad idag. Mitt huvud försöker febrilt komma ihåg vilka härskartekniker som finns och hur många jag blev utsatt för idag.

Ångest,

Min älskling lyckas alltid åka bort när jag behöver honom som mest. Vill krypa ihop och aldrig mer komma fram.

Från det ena till det andra, mat är så jäkla ointressant just nu. Tugga, svälj. Det är gott, men på avstånd. Som om jag anar en doft snarare än känner smaken i min mun.

Är väl stressad inför läkarbesöket på fredag. Inte le för mycket, måste få honom/henne förstå att det är allvar. Men vill ju inte heller framstå som en komplett galning. Ångest,

Kanske ska skolka från morgonmötet imorgon? Dricka kaffe långsammare? Orkar inte men jag borde ta upp mina ”synpunkter”. Som att jag själv kan räkna ut var jag behöver göra en insats. Eller som att när jag ber om hjälp så behöver jag verkligen hjälp. Jobbade över en timme idag, blodsockret var rekordlågt, händerna skakade och jag var allmänt folkilsk efteråt.

Men min sambo är jättegullig. Alla relationer har ju/väl toppar och dalar, just nu är vi i en mellanfas men en väldigt mysig sådan. Lugnt, stilla, tryggt, kärleksfullt. Tack älskling!

förlorad kontroll

Inte tycka om. Igår var jag snäll mot mig själv och undvek all kundkontakt på jobbet. Trodde det skulle funka idag, och det gjorde det. Fram till kvart i tolv. Plötsligt börjar mitt hjärta rusa, panikkänslor, och tårarna väller över. Det blev lunch på mitt kontor med stängd dörr, jättegod lunch som tyvärr smakade papper. Och i lunchrummet stod en kakkorg. Och det kanske blev en tio finska pinnar och kanske ett par som följde med till rummet. Men jag har beställt tid på vårdcentralen. För vid små panikkänslor och förlorad kontroll drar jag gränsen. Förstår inte varför det är så jävligt i år. Kanske för att jag har  stressigt jobb. Å andra sidan har jag fantastiska kollegor.

Murf.

Har köpt sallad och chevre, ska göra något gott med dadel- och fikonvinäger. Det är ju fredag.

Och mitt galna jag ska jobba övertid imorrn.

läkande lördag

Tagit hand, tar hand, om mig själv idag. Bytt automatiskt serviceleende mot ett äkta. När log jag på riktigt sist? När fnissade jag och flamsade jag sist?

Har gått på promenad i vackert vinterväder med älskligen (min klippa, min bästa vän, min kärlek) på Malmös gator. Ätit lunch utomhus, gått på Moderna Museet och fasnat framför en Alice Neel tavla i flera minuter. Ögonen hypnotiserade mig. Vi har köpt vin och ostbågar och lösgodis och jag ska ingenstans ikväll. Behöver inte skratta artigt, småprata, shotta med flabbiga männskor. Får å andra sidan inte träffa underbara vänner heller, men jag behövde en återhämtningshelg. I fredags satt jag på kontoret och kippade efter andan. Inte bra.

Jag är glad idag. Lätt. Jag kan andas.

tröst

youtube. Glee. I want to hold your hand ett antal gånger. Sedan alla andra klipp jag komma på. Satans huvudvärk