Kan inte släppa dagens missöden. Blev fräst på, men vad värre är så klagade jag till en överordnad, som jag har förtroende för, men den här gången… Ångest,
Blev både omyndigförklarad och bortviftad idag. Mitt huvud försöker febrilt komma ihåg vilka härskartekniker som finns och hur många jag blev utsatt för idag.
Ångest,
Min älskling lyckas alltid åka bort när jag behöver honom som mest. Vill krypa ihop och aldrig mer komma fram.
Från det ena till det andra, mat är så jäkla ointressant just nu. Tugga, svälj. Det är gott, men på avstånd. Som om jag anar en doft snarare än känner smaken i min mun.
Är väl stressad inför läkarbesöket på fredag. Inte le för mycket, måste få honom/henne förstå att det är allvar. Men vill ju inte heller framstå som en komplett galning. Ångest,
Kanske ska skolka från morgonmötet imorgon? Dricka kaffe långsammare? Orkar inte men jag borde ta upp mina “synpunkter”. Som att jag själv kan räkna ut var jag behöver göra en insats. Eller som att när jag ber om hjälp så behöver jag verkligen hjälp. Jobbade över en timme idag, blodsockret var rekordlågt, händerna skakade och jag var allmänt folkilsk efteråt.
Men min sambo är jättegullig. Alla relationer har ju/väl toppar och dalar, just nu är vi i en mellanfas men en väldigt mysig sådan. Lugnt, stilla, tryggt, kärleksfullt. Tack älskling!
