Fick hem mina journalanteckningar (nåja, en del, sekretess!) från BUP. Försättsbladet var ett brev från min psykolog. Hon undrar hur jag mår, vad som har hänt, hur det har gått. Hon har tänkt på mig! Hon tänker på mig då och då!
Kärring, som min kära sambo sa efter att ha läst väl valda stycken.
Det blev många tårar och snor kvällen jag fick hem skiten. Jag var ett sammanbitet, truligt och mycket isolerat barn. De citat som finns från mig känns alltför vuxna. Som nio-åring frågar jag “hur många gånger ska jag behöva förlåta henne?”
Psykologen får ur mig mina hemligheter, noterar att jag tycker det känns skönt att kunna prata med henne. Att jag senare “lägger locket på” verkar oförståeligt. Och jag somatiserar mycket vid ett tillfälle. Om psykologen tog en aktiv roll i anteckningarna genom att förmedla att jag tyckte om att prata med henne, varför tar hon då inte en aktiv roll när jag senare sluter mig p. g. a hennes svek?!
Funderar på om jag ska maila henne. Troligen inte. Vad ger det mig? Ösa ur mig all sorg, all besvikelse? Jag vill inte påbörja en diskussion, men om jag mailar vill jag givetvis ha ett svar. Jag vill inte göra henne defensiv, men det är ju omöjligt. “Hej, du är en av de vuxna som fick mig att helt tappa förtroendet för världen och som bidrog till att jag idag aldrig kan lita på människor”.
